Är status ett hinder för framgångsrik rekrytering?

Är vi titelfixerade? Är status ett hinder för att rekrytera framgångsrikt?

Varje dag läser jag om företag som har svårt att rekrytera och varje dag scrollar jag igenom oändliga mängder med jobb-annonser, jag samlar fakta för att kunna göra trendanalyser. Någon enstaka gång per MÅNAD ser jag annonser som sticker ut ifrån mängden.  Låt oss säga att jag scrollar igenom ca 500 annonser per vecka, 2000 annonser per månad, uppskattningsvis är det cirka 2 annonser per månad som sticker ut på ett eller annat sätt. Det är 0,1%!!

Jag trillade idag in på Paolo Robertos instagram (Tack för tipset Johan Book) och säga vad man vill om honom, men han har en poäng som går att koppla starkt till mitt resonemang:

“om vi gör som vi alltid har gjort, så blir det som det alltid har varit” “Du är inte din historia, du är din framtid”

Det skriver han i ett inlägg om hur han tog ett nederlag i sin boxningskarriär och inledde sin resa som entreprenör.

Så, 99,99% av alla annonser som jag scrollar igenom förväntar sig alltså företagen inget annat resultat av sina rekryteringsinsatser än det som de fått tidigare? Eller har vi bara inte tänkt steget längre?

Som aktiv i rekryteringsbranschen har jag varit ansvarig för otaliga annonser genom åren, där de flesta faktiskt sett ut precis som de där 99,99%. Jag har haft kontakt med flera tusentals kandidater, kunder och andra intressenter. Jag har sett säljtitlar utvecklas till account managers, enstaviga till flerstaviga och vissa titlar så långa att de inte ens får plats på ett visitkort.

I jakten på status

Vi människor är statussträvare. Ju bättre titel, ju högre status, desto stoltare kan vi känna oss och desto bättre känns det när någon frågar oss vad vi jobbar med. Utan någon som helst statistik på området, skulle jag ändå starkt vilja hävda att det är den vanligaste följdfrågan när vi träffar nya människor. Vi vill så gärna placera saker i fack och blir oerhört förvirrade när vi inte kan göra det, både för oss själva och för andra. Vi lägger mycket av vår egen status och identitet i det och vi vill gärna lägga vår egen uppfattning i andras titlar för att lättare skapa oss helhetsbilden av en person. Jag själv brottas ofta med tanken när jag själv ställer frågan. “vad jobbar du med?”, “Jag jobbar som revisor” – Åh herregud, vad tråkigt, tänker jag direkt och vips har jag satt en tråkighetsstämpel på den individen. Jag får ofta kämpa med mina egna fördomar för att se individen bakom titeln och det är så vi i mångt och mycket har byggt upp vårt samhälle, kring identiteter.

Inga titlar – större attraktion?

Jag har skrivit tidigare och refererat till rekryteringsenkäten av svenskt näringsliv, där jag hävdar att en lösning på de rekryteringsproblem som företagen upplever, är att göra urval på en bredare marknad, att inte låsa in sig vid exempelvis erfarenhet. Dels på grund av att det är just erfarenhetsbristen som är ett av de stora problemen, dels på grund av att marknaden växer så snabbt att behovet av nya kompetenser inträffar långt innan den kompetensen ens finns.  En lösning då är att se bortom erfarenhet och meriter och rekrytera på egenskaper och potential istället.

Vad skulle hända om vi i jobbannonser plockade bort titlarna? Möjligen hade statusbehovet gjort att företagen inte hade varit lika attraktiva för de kandidater som har ett starkt statusbehov kopplat till en titel, men vi hade också gett kandidatmarknaden möjlighet att inte själva göra urval på grund av enbart titel. De flesta annonssidor, portaler och rekryteringsmjukvaror idag syftar till att redan från start begränsa vårt urval som arbetsgivare, eller hur? Vi lägger upp annonsen, kategoriserar den in i minsta detalj, för att den ska bli sökbar för kandidater och för att vi själva ska kunna hantera den på ett bra sätt. Så har vi alltid gjort, därför fortsätter vi att göra det, det är bekvämt. Men varför gör vi det? Det fyller egentligen ingen vettig funktion, förutom enkelhet. Enkelhet för att försöka hitta de där kandidaterna, som enligt statistiken när företag anger vad deras rekryteringsinsatser ger för resultat, inte ens finns. Så vad är poängen?

Framtidens rekrytering

Visst, jag köper att vårt behov av att få placera oss själva och andra i fack är stort och att status är viktigt. Det tillsammans med vårt behov av bekräftelse och status gör att det här med att ta bort titlar, annonsera och göra urval på ett annat sätt ligger långt bort i tiden, men jag är övertygad om att den här förändringen är fullt nödvändig för att vi skall få en allt mer hållbar arbetsmarknad och att för att möta framtida kompetens- och behovskrav hos kommande generationer. Vi behöver flytta statusbekräftelsen från enskilda titlar till hela företag och skapa stolthet i våra arbetsgivarvarumärken.

Vilka företag tror du hade kommit undan med att skriva “kom och jobba med oss” och sedan gjort urval på intressenter genom potential, bedömt drivkrafter, viljor och SEN erbjudit kandidater olika tjänster? Inga idag tror jag, men tänk vilka spännande företag det hade blivit!

När man skall göra urval på en större kandidatmarknad,  med  framtidens rekryteringsmetodik kan man inte låsa in sig vid att kommunicera med en “låst” grupp, genom att sätta en titel eller kategorisera enligt konstens alla regler. Exempelvis blir det en nackdel att söka efter programmerare eller utvecklare, för att man direkt begränsar urvalet. Istället borde man söka efter kompetenser i form av personliga egenskaper eller färdigheter. Det gör att man inte låser in sig vid kandidaters egna uppfattning om vad en sådan tjänst innebär. Det blir lite out-of-the-box tänk på annonsdispositionen och hela kandidatkommunikationen.

Givetvis är det också så att det här tankesättet inte på något sätt är en Quick fix, större beteendeförändringar är sällan det. Det kommer att krävas att vi arbetar med vårt arbetsgivarvarumärke och därigenom våra rekryteringsinsatser på ett helt nytt sätt, det räcker inte med att ändra rubriken på annonsen, tyvärr. Men om vi gör så som vi alltid har gjort, så kommer det att bli så som det alltid har varit – det ligger något i det, inte sant? Vi är inte vår historia, vi är vår framtid –  låt oss skapa den.