Är det dags att skrota CV:t, på riktigt?

I mitt förra inlägg om arbetsintervjuer och där jag pratade om fördomar i rekryteringsprocesser, hur svårt det är att behålla objektiviteten genom en hel rekryteringsprocess och att arbetsintervjun kan komma att förändras i framtiden, som ett resultat av att vi använder andra urvalsmetoder än CV:n och personliga brev.

Jag skulle vilja understödja de tankarna lite och backa bandet, för en del påståenden kräver sin förklaring.

Jag läste ett väldigt skrämmande exempel (här) på hur det kan te sig när en rekryterare granskar CV:n, där den intervjuade rekryteraren i artikeln berättade att de fick upp till 20.000 ansökningar skickade till sig i MÅNADEN, flera tusen i veckan. Och varför många CV:n  som då inte stack ut ur mängden blev ratade för att vara så tidseffektiv som möjligt. Det nämns också att CV:n som är organiserade på önskvärt sätt skulle vittna om hur professionell och organiserad en kandidat är. Ett argument som blir ganska fattigt med vetskapen om att man ganska enkelt kan tanka hem önskvärd CV-mall för att åstadkomma just det. Sen den eviga frågan om huruvida ett CV skall innehålla ett foto eller ej, och om ja, vilken typ av foto är ok? Jag vågar knappt tänka tanken kring vilka slutsatser man i så fall skulle dra av en bild om man gör så starka bedömningar ifrån text i ett CV. Kanske ska vi börja be om handskrivna CV:n så att vi kan tyda handstil också? Tänk så praktiskt.  Enligt Schmidt & Hunter så har arbetslivserfarenhet, år av utbildning och grafologi (handstilstydning) lägst validitet av alla urvalsmetoder.

Metoden med att göra urval på CV, vilket de flesta också gör idag, är ju på något vis ganska sårbar, tänk själv! Vad händer om jag som rekryterare har en riktigt dålig dag, ska vi gå miste om talanger på grund av det? Hur sugen är jag som kandidat på att lägga min framtid i händerna på någon med vetskapen om att de händerna kan ha den där dåliga dagen just idag, när jag väljer att göra min ansökan?

Varför har vi människor ett så enormt behov av att få placera människor i fack? Är det så att vi behöver träna våra hjärnor att tänka annorlunda? För annars gör den per automatik så som vi gjort tidigare, hjärnan har liksom ett behov av att strukturera, kategorisera och sätta saker i ordning och i sammanhang. Om vi då kontinuerligt låter den göra det, kan vi någonsin tänka i andra banor?Flummigt, kanske du tänker nu, men tänk själv. Om jag sa till dig att jag var mörkhårig, hette Anders, var medelålders och har en utbildning från Handels….hade du kanske  ganska så snabbt kunnat  tro dig gissa vad jag jobbade med? (även om det möjligen hade varit fel, så hade du kunnat göra en gissning) Om du dessutom såg mig, min klädsel och mitt sätt att föra mig kanske du rent av hade känt dig ganska säker? Ja självklart, ni som läser detta tillhör ju givetvis INTE den kategorin, men om ni hade tänkt er in i  det så kanske ni hade kunnat försöka gissa.

Jag har läst flera hundra artiklar om hur man bäst skriver sitt CV, hur man får in nyckelord för att det ska bli enklare för den rekryterande personen att kategorisera mig eller för robotar att söka igenom. För att inte tala om hur man bäst hanterar sociala medier fram till drömjobbet.

Kanske är det dags att skrota CV:t på riktigt, för vad säger det egentligen om hur väl jag kommer att kunna prestera i en framtida roll. Vad säger den egentligen om min potential? Stökar inte CV:t bara till det för de som ska göra bedömningar av min framtida potential?  Det är ju trots allt 2016 och vi är mitt uppe i den digitala revolutionen, det finns en uppsjö av alternativa metoder att använda sig av!

För att man skall kunna skapa ett objektivt beslutsunderlag och fatta rätt rekryteringsbeslut utan att låta  förutfattade meningar sätta griller i huvudet på oss så kan vi helt enkelt inte arbeta enligt traditionella rekryteringsprocesser. För de bygger på enbart subjektiva bedömningar, eftersom de hanteras av oss människor, som ju inte på något sätt kan låta bli att väva in sådana saker när vi ska fatta beslut,  det ligger i vår natur. Problemet med att göra så som vi alltid har gjort, är att vi inte riktigt alltid kan se skogen för alla träden.

När vi fattar andra typer av beslut i våra organisationer som rör investeringar av olika slag, ser vi inte till att samla på oss en massa objektiv fakta kring tjänsten, produkten eller marknaden som vi då skall investera i? I en värld med ett enormt informationsflöde ser vi givetvis också till att vara källkritiska. Med tanke på vad det kostar att rekrytera borde väl rekryteringsbeslut egentligen inte vara så mycket annorlunda? Jag tror exempelvis att det är väldigt få som funderat över att beräkna avkastningen (tex ROI) på sina rekryteringsinsatser eller som tagit fram nyckeltal för att mäta kvaliteten i sina rekryteringsprocesser.